Vad är definitionen av riskpremium?

Riskpremien är ett mått som visar på hur mycket extra aktiemarknaden kräver utöver avkastningen på den riskfria placeringen för att placera sina pengar i aktier.

För att beräkna marknadens riskpremie krävs det att man uppskattar marknadens förväntade avkastning (rm) samt den riskfria räntan (rf). Hur denna skall tas fram råder det dock delad mening om.

Eftersom estimering om framtida avkastning är tämligen osäker samt relevansen av historisk data kan ifrågasättas har metoden debatterats flitigt. Den historiska riskpremien kan vara en vägledning för en stor och väldiversifierad marknad med lång historia av avkastning på aktier och andra värdepapper.

För länder med en kortare historia och där värdepappersmarknaden endast representerar en liten del av den totala ekonomin har den historiska riskpremien mindre relevans. Trots detta är den historiska riskpremien ändå ett mått som används, om än med skiftande uppskattningar.

Tittar vi till riskpremiens första del, det vill säga marknadens avkastning, måste vi till att börja med se till vilken marknad vi ska bedöma. I detta fall är den svenska marknaden av intresse där Affärsvärldens generalindex är det mest använda sedan starten 1918.

Vid användning av historiska data bör man till att börja fråga sig vilken historisk tidsperiod som skall användas? Om vi vill räkna fram den svenska marknadens avkastning genom att använda oss av historiska data på svenska aktier från 1919-2000 blir den 13,1 % med en standardavvikelse på 22,3 %.

Väljer vi en tidsperiod på 25 år mellan 1976-2000 bli den istället 22,1 % och en standardavvikelse på 27,9 %. Som vi ser blir skillnaden avsevärd beroende på vald tidsperiod.

Vilken tidsperiod som är rätt råder det som sagt delade meningar om. En längre period minskar standardfelet men å andra sidan måste man tänka på att marknaden på 1920-talet kanske inte säger speciellt mycket om dagens marknad.

Den andra delen i riskpremien är den riskfria räntan, (rf). Vilken tidsperiod som ska användas är även här ett ämne för diskussioner. Damodaran förespråkar exempelvis att 10-åriga statsobligationer bör användas som den riskfria placeringen.

De flesta akademiska studier av CAPM har använt kortsiktig statsobligation som approximation för den riskfria räntan. Vad som talar för den korta räntan är att inflationsrisk och landsspecifik risk är mindre eftersom den är just kortsiktig.

Det finns dock förespråkare som menar att det inte existerar någon riskfri ränta. Antagandet som styr den riskfria räntan enligt CAPM-teorin är att alla investerare kan låna eller låna ut till en riskfri ränta. Detta är ett teoretiskt antagande som författarna anser inte håller i verkligheten och modellen skulle ändras avsevärt om man bortser från detta.

Författaren genomförde studier där ingen riskfri ut- eller inlåning var möjlig samt där endast riskfri inlåning tilläts. Resultaten blev att SML fick en mindre lutning vilket innebar att den riskfria räntan, här kallad rz, blir högre. Slutsatsen var att antagandet om riskfri in- och utlåning är en stor begränsning i CAPM.

Läs mer om Företagsvärdering